White Night för Mac

Inte bara en enkel svartvit fråga

White Night återkallar en specifik typ av överlevnadsskräckupplevelse som jag trodde var död. Det är en värld med fasta kameror och mörka korridorer som begränsar din syn och oändlig tillbakaspårning för att hitta obemärkta föremål. Det är en daterad formel, men en som jag fortfarande tycker mycket om - och White Night kan vara det bästa exemplet på genren sedan Silent Hill 2.

Ensam i mörkret

Från det ögonblick du börjar är White Nights imponerande svartvita visuella design både atmosfärisk och obehaglig - den perfekta bakgrunden till 1930-talets skräck-noir-värld. Varje element i dess presentation bygger på detta, med menyer som spelar obehagliga pianotoner när du rör dig mellan alternativ, och inledningssekvensen får dig att köra din flivver längs en tom väg som bara belyses av dina strålkastare.

Det skapar en kuslig stämning som snabbt utnyttjas när du tar rollen som hjälten i trenchcoat och fedora. Efter att ha svängt undan ett barn som dyker upp från ingenstans, rullar du ut ur din bil skadad. Dessa sår sätter en långsam inledande takt, när du haltar mot ett övergivet hus. När du letar efter ett sätt in i huset måste du söka igenom trädgården (som jag menar kyrkogården) efter en nyckel. Det är en sökning som introducerar dig till White Nights kärnspel: interagera med allt, hitta ledtrådar och lista ut vad du måste göra för att fortsätta (vilket i det här fallet är att flytta på en staty för att låta månens ljus avslöja en nyckel).

Saker som smäller

Men även om ditt ultimata mål vanligtvis är tydligt, är det inte alltid klart hur du ska nå det. När du väl är i huset blir du uppslukad av mörker, med bara opålitliga tändstickor och ibland ännu mindre pålitliga elektriska ljus för att visa vägen. Detta gör att du famlar dig framåt under ofta pressade förhållanden. Resultatet är frustrerande långa sökningar där du hela tiden måste gå tillbaka för att hitta föremål som är dolda. Vid ett tillfälle fick jag spela i en timme bara för att hitta en ljusknapp som jag inte hade sett på grund av de fasta perspektiven. Det är ett känt problem för genren, men det blir värre här på grund av mörkret och din sårbarhet för farorna som lurar inomhus.

När du vandrar genom de klaustrofobiska korridorerna finns det onda andar som har sina rötter i husets grymma förflutna. Ditt enda försvar mot dessa spöken är att fly eller fånga dem i det varma skenet från elektriska ljus. Att försöka upptäcka dessa företeelser i mörkret är knappt möjligt, vilket tvingar dig att smyga framåt för att lista ut var de är gömda och hur nära du kan riskera att komma innan de jagar och (vanligtvis) dödar dig.

Här ligger White Nights sista problem: dess fruktansvärda kontrollpunkter och sparsamma sparssystem. För att spara ditt spel måste du sitta i en av spelets fåtöljer. Detta känns tillräckligt gammaldags, men avsaknaden av kontrollpunkter förvärrar problemet, eftersom döden skickar tillbaka dig till senaste gången du vilade.

Polar motsatser

Skräckfans bör inte låta dessa frustrationer avskräcka dem. White Night är en visuellt fantastisk förfining av en genre som sällan ses nuförtiden. Ännu mer underbart är den kusliga, nyanserade fiktionen den skapar. Från de rökiga jazztonerna som regelbundet driver genom huset för att samla på sig föremål som skisserar historien om dess invånare, är allt utformat för att lägga till rikedom och djup till denna personliga berättelse.

Det är synd att det finns några irriterande saker för (när jag inte kände mig frustrerad) blev jag förtrollad av White Nights atmosfär och berättelse. Med bättre kontrollpunkter och lite korrekt vägledning då och då kunde detta lätt ha smugit sig in på min personliga topp tio-lista över spel. Istället står det som en bristfällig, men engagerande och visuellt lockande överraskning.