White Night för Windows

Inte bara en enkel svartvit fråga

Vita Natten återknyter till en specifik typ av överlevnadsskräckupplevelse som jag trodde var död. Det är en värld av fasta kameror och mörka korridorer som begränsar din syn och oändlig tillbakablick för att hitta osynliga föremål. Det är en daterad formel, men en som jag fortfarande tycker mycket om - och Vita Natten kan vara det bästa exemplet på genren sedan Silent Hill 2.

Ensamma i mörkret

Från den stund du börjar, White Nights imponerande svartvita visuella design är både atmosfärisk och nervkittlande - den perfekta bakgrunden till 1930-talets skräck-noir värld. Varje element i dess presentation bygger på detta, med menyer som spelar dissonanta pianotoner när du rör dig mellan alternativen, och inledningssekvensen har dig köra din flivver längs en tom väg endast upplyst av dina strålkastare.

Den skapar en kuslig stämning som snabbt utnyttjas när du tar rollen som den trenchcoat-klädda, fedora-prydda hjälten. Efter att ha svängt för att undvika ett barn som dyker upp från ingenstans, rullar du ut från din bil skadad. Dessa sår sätter en långsam inledande takt, när du haltar mot ett öde hus. När du söker efter ett sätt in i huset måste du genomsöka trädgården (vilket jag menar kyrkogården) efter en nyckel. Det är en sökning som introducerar dig till White Nights kärnspel: interagera med allt, hitta ledtrådar och lista ut vad du måste göra för att fortsätta (vilket här innebär att skjuta åt sidan en staty för att låta månens ljus avslöja en nyckel).

Saker som går bump

Men, medan ditt ultimata mål vanligtvis är klart, är det inte tydligt hur du når det. När du väl är inne i huset blir du uppslukad av mörker, med endast temperamentsfulla tändstickor och sporadiska (ännu mindre pålitliga) elektriska ljus för att visa vägen. Detta lämnar dig fumlande framåt under frekvent pressade omständigheter. Resultatet är frustrerande långa sökningar som får dig att konstant gå tillbaka för att hitta fördolda föremål. Vid ett tillfälle fick jag spela i en timme bara för att hitta en ljusknapp som jag hade missat på grund av de fasta perspektiven. Det är ett känt problem för genren, men ett som förvärras här på grund av mörkret och din sårbarhet för farorna som lurar inom.

När du vandrar i de klaustrofobiska korridorerna är du omgiven av ondsintrade andar, vars ursprung har sina rötter i husets grymma förflutna. Ditt enda försvar mot dessa spöken är att fly eller att fånga dem i det varma skenet från elektriska ljus. Att försöka upptäcka dessa företeelser i mörkret är knappt möjligt, vilket tvingar dig att sakta närma dig för att lista ut var de är gömda, och hur nära du kan riskera att komma innan de jagar och (vanligtvis) dödar dig.

Här ligger White Nights slutgiltiga problem: dess usla kontrollpunkter och sparssystem. För att spara ditt spel måste du sitta i en av spelets fåtöljer. Det känns tillräckligt daterat, men bristen på kontrollpunkter förvärrar problemet, med dödsfall som skickar tillbaka dig till senaste gången du vilade.

Motsatser

Skräckfans bör inte låta dessa frustrationer avskräcka dem. White Night är en visuellt imponerande förfining av en genre som sällan ses nuförtiden. Ännu mer underbart är den läskiga, nyanserade fiktion den skapar. Från de rökiga jazztoner som regelbundet driver genom huset till samlarobjekt som skisserar historien om dess invånare, allt är utformat för att lägga till rikedom och djup till denna personliga berättelse.

Dess handfull irriterande saker är en verklig besvikelse eftersom (när jag inte kände mig upprörd) var jag förtrollad av White Nights atmosfär och berättelse. Med bättre kontrollpunkter och lite korrekt vägledning då och då, kunde detta lätt ha smugit sig in på min personliga topp tio lista över spel. Istället står det som en bristfällig, men engagerande och visuellt lockande överraskning.